Tid passerar och vi glömmer vårt ”nu”

Fotograf: Jag
Modell: Thea
Text: Johanna Hage

Tid passerar och vi glömmer vårt ”nu”.

Jag undrar vad som gömmer sig.
Vad tingen vi ser på, rör vid och känner
bär på.
Tiden går och kommer aldrig tillbaka.
Föds aldrig på nytt men tillverkas konstant.
Få oss att skynda och missa.
Se förbi händelser och tappa bort viktigheter.
Som sand.

Som ett timglas som stressar,
vill passera sin minut.
Som en sandstorm som river i nuet,
jagar oss genom livet.
Som sand mellan tårna i plastiga sandaler som retar oss en stund.
Vi tittar ner och blir inte ett med ögonblick som passerar.
Ögonblick som möjligt en gång skulle bliva minnen.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som pågår inuti mig just nu.
Vilka molekyler som gör vad,
och varför.
Vilka hormoner som skickas till destinationer långt bort för att göra något smart.
Kan inte heller sluta upp med tanken på att tiden rinner ut,
precis just nu.
Livet passerar utan att man märker det.
Det känns ju onödigt,
lite stressigt igen.

Att vara i nuet kan kännas svårt,
aningen omtumlande.
Så många måsten.
Det förflutna eller framtiden känns lättare.
Något som var, något som blir.
Bara minnen och drömmar.

Jag vill sätta mig och se ut över världen.
Se med längtans blick mot horisonteen.
Låta sanden rinna mellan fingrarna,
kittla mot bara ben.
Följa med vinden bort, endast som små vita partiklar.
Vända om och glömma vad sanden gömmer.
Bär på för hemligheter,
kanske överraskningar.

Tid är oviktigt.
Livet är nu.