Jag saknar dig

När man rotar i gamla saker kan man hitta många bortglömda minnen. Det är det som är så härligt med att hitta saker från förr, man blir påmind om saker som vart och som man inte kommit ihåg.

En av de många saker jag fick syn på var min gamla novell jag skrev för några år sen.

En novell om saknad och sorg. En novell som väcker tankar och känslor.
Delar med mig av detta, med mina bilder invävda i texten.

Läs gärna, om du orkar... ;)

Jag saknar dig

Det var inte varmt. Det var hett. Termometern på ytterväggen visade drygt trettio grader. Det var en ovanligt varm sommardag.

 

Anna satt ute i skuggan under ett av äppelträden i trädgården. Det var alldeles tyst och stilla men det hände ibland att det kom en varm vindpust som tog tag i hennes långa, utsläppta hår. Det var en perfekt plats för att kunna slappna av och ta det lugnt. Bara kunna släppa allt, all stress och oro.
Det behövdes. Det har varit en hektisk tid och det är mycket som har snurrat i huvudet på Anna.

Anna kände sig tom inuti trots alla tankar, känslor, stress och oro proppade i huvudet. Det värsta av allt var den enorma saknaden. Tänk att man kan sakna någon så mycket att det gör ont.

Anna slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Den varma luften fyllde hennes lungor. Hon kände hur hela hon blev varm, fylldes med energi och längtan.

Anna gick in i huset. Det var tomt, nästan öde. Det enda som klädde väggarna var de gamla småblommiga tapeterna, och alla märken efter spikar från tavlor och allt annat som hängt på väggarna. Nästan allt var packat och klart. De stora kartonglådorna stod på högar och om bara en timme skulle flyttbilen komma. Det pirrade i kroppen på Anna inför flytten. Hon kände på sig att allt skulle bli bra.

– Hur känns det lilla gumman? sa mamma och sträckte ut armarna mot henne.
– Kalla mig inte lilla gumman! Jag är ingen barnunge längre, 14 år om du inte visste det! Anna tog inte emot mammas kram, istället vände hon sig om och gick in på sitt rum. Dörren small igen.
– Tonåring… tur att inte du är där än! sa pappa och la armen om axlarna på Lisa.

Tomt. Tyst. Ensamt. Så var det i Annas rum just nu, så var det i Annas liv. Hon satt på golvet där sängen förut hade stått. Hon tittade runt. Vita väggar, ljust golv, det var det enda, inte en enda pryl.
Eller, jo. en sak var kvar, en sak som inte gick att packa ner. Hon höll det i handen, tittade länge på det. Det var ett fotografi på hennes älskling, som hon saknade mest av allt. Men snart skulle hon få träffa honom igen, efter flytten skulle allt bli som vanligt, kanske ännu bättre.

Nu var allt ännu mer tomt än innan. Alla kartonglådor var borta nu med, inte ett enda gruskorn fanns kvar. Det var dags att åka. Säga hejdå till det gamla och börja på allt det nya.

Anna hade längtat efter denna dag. För hon skulle få träffa sin älskling. Mamma hade lovat henne det. De skulle åka och hämta Leo, så kunde hon vara med honom medan de andra började på den tråkiga uppackningen. Leo hade varit iväg under flytten, det skulle bli enklare så. Men Anna fick nog och ville träffa honom med en gång.
– Mamma, kan vi inte hämta Leo nu?
– Lilla gumman, jag måste berätta en sak för dig.
– Jag ska berätta för dig en sista gång mamma, att jag inte heter…
Anna avbröts av sin mamma
- Det är bäst att du sätter dig ner.
I just den sekunden av Annas liv förstod hon att något hemskt hade hänt, och hon skulle komma ihåg den sekunden i hela sitt liv. Hon satte sig ner.
– Anna, detta är något som är jättesvårt att säga.
Mamma tystnade och vände bort huvudet. Hon satte handen för munnen, hennes ögon var fyllda med tårar.
– Leo är död.
Mamma nästan viskade fram orden men för Anna kändes det som hon skrek det rakt i örat på henne. Hon kunde inte tro att det var sant, ville inte tro på det. Hon kände hur tårarna började rinna nerför hennes kinder. Hon kunde inte förstå att det mest värdefulla för henne hade försvunnit.

Han hade dött av en otäck bil. Anna kommer fortfarande ihåg hans utseende, hans doft och alla andra egenskaper som en hund kan ha. Leo var det finaste hon visste, han var mörkbrun och hade en ljusbeige tass. Han var som en bästa vän, tröstade henne när hon var ledsen, gjorde henne glad och fanns där för henne.

Allt hade ändrats på ett ögonblick, hur kunde det gå så fort från att kännas så bra till det värsta man kan tänka sig?

Leo hade varit hos kusinerna under flytten för det skulle underlätta för både Leo och familjen. Det skulle vara jobbigt att ha en hund mitt i allt kaos, och Anna som saknade honom så hemskt mycket, nu skulle hon alltid göra det.
Hon kom ihåg att han varje kväll, när hon skulle sova, kom in på Annas rum och la sig bredvid henne. Han värmde både sängen och Anna. De stunderna somnade hon gott med en sådan trygghet bredvid sig.

Leo har länge funnits hos Anna. Redan första stunden med honom var obeskrivlig. Det var flera år sedan nu, det var Annas sju-årsdag. Hon blev väkt med sång och frukost på sängen, det var som födelsedagar brukar vara, tills hon plötsligt fick sin present. Det var Leo, mamma öppnade dörren och in kom ett litet charmtroll tassande mot Anna. Hon fick en puss med en gång. Det var det bästa som någonsin hänt henne. Det var kärlek vid första ögonblicket och sen dess har de alltid varit för varandra.

Leo älskade att leka apport, de brukade leka mycket tillsammans, och apport var hans favoritlek. Han var alltid så söt när han kom med pinnen i munnen och tittade upp mot Anna med sina kastanjebruna ögon. Men aldrig mer skulle hon så kasta pinnen mot honom.

Känslorna av honom kommer hon aldrig få uppleva igen. Hon kommer alltid att sakna honom. Men Anna ska kämpa.
Hon vet att han inte längre finns, inte på jorden, men i minnet, och där kommer han alltid att finnas.
Hos henne.

Novell av:
Amanda Bertilsson